Stickning trots nackskada

Den här texten är tänkt att ge tips på hur man kan sticka trots problem i nacke och axlar.
OBS! Ni bör vara beredd på att byta ut era redskap!

Varför jag skriver det här

Jag skadade min nacke i en trafikolycka för många år sedan, och överallt stöter jag på människor med onda ryggar och nackar som slutat sticka p g a värk och som saknar det. För egen del är jag så knasig att det var då jag började sticka på allvar, efter jag fick mina skador alltså, i ren revanschlusta!

Parstickor/Jumperstickor som jag lånat av Bellamoden 1 på Flickr genom Creative Commons-licens.

Kanske var det lättare för mig som inte hade några inarbetade vanor/ovanor i stickningen och därför direkt kunde anamma det som fungerade minst dåligt. Den sortens pyssel jag brukade ägna mig åt innan slutade jag faktiskt med…  efter ca 10 år försökte jag ta upp det igen, och hade nog gått vägen om jag inte hunnit bli så kär i stickningen att jag inte har behov av så mycket annat. :)
Jag säger inte att mitt sätt  fungerar för alla, bara att det fungerar för mig och att det är värt att fundera över för alla som vill sticka mer ergonomiskt.
Ergonomi är bra för alla, men mer nödvändigt för vissa, och att effektivisera sin stickning kan förutom att öka tiden man orkar sticka även öka hur mycket man stickar på en kortare tid.

Parstickor  a k a jumperstickor  -> flexstickor eller rundstickor

Jag har visserligen kvar alla metallicgnistrande parstickor i olika färger från inoxal, och några i svarvat rosenträ, men de är bara en dekoration i garnkorgen. De är vackra, men rena döden för nacken att sticka med och det räcker inte att byta ut dem mot rosenträ eller lättviktig bambu. Hela konceptet bör förpassas till glömskan.  Stickning fram-och-tillbaka görs lättast på långa rundstickor eller ännu hellre flex-stickor.

KnitPro Interchangeable Needles. Startkit i Akrylplast. I den lilla zip-påsen ligger ändstoppar som kan sättas i slutet på kabeln istället för en sticka.

(Jag skriver mer om flex- och rundstickor i avsnittet om tyngd längre ner på sidan.)

Ett startkit med s k interchangeables kan vara värt sin kostnad, jag köpte det billigaste jag hittade på marknaden: KnitPro i akrylplast, och är mycket nöjd. Med det kan jag bygga mina egna flexstickor  och rundstickor  i vilken storlek och längd jag vill.
Akrylplasten känns nästan som glas, men utan glasets vikt och kyla, och saknar alla likheter med vanliga plaststickor som jag alltid ogillat starkt.
Interchangeables finns i flera märken och prisklasser, Addi och Knit-pro är lättast att hitta här i Sverige. Priset beror på märket och på om man vill ha själva stickorna i rosenträ, metall eller plast.
De allra tunnaste storlekarna finns nog bara i metall, men man kan ju blanda och komplettera som man vill. Allt finns att köpa separat, man måste inte köpa kit.

Okej rundstickor -> Riktigt bra rundstickor.

Det är skillnad på kablar och kablar, och på skarvar och skarvar. Att ha en mjuk och följsam kabel som inte knorrar sig gör stor skillnad för inflammerade muskelfästen och överkänsliga nerver.  (Det måste bara öka nöjet att sticka för alla, oavsett fysik) Omärkliga skarvar mellan kabel och sticka minskar arbetsinsatsen enormt, att inte behöva dra alla maskor över kanten/knölen/böjen. Att de nya mjukare kablarna ofta är lite tjockare är en annan fördel, maskorna krymper inte så mycket medan de ligger på kabeln att man måste dra ut dem med fingrarna för att pilla upp dem på nästa sticka sen. Bra rundstickor sparar alltså väldigt mycket fysiskt arbete jämfört med ”okej” rundstickor.
Bra moderna stickor är inte nödvändigtvis dyrare än de gamla vanliga, de kräver bara lite eftertanke och sökande, och köper man ett startikt interchangeables blir det absolut billigare än att köpa några stycken vanliga i olika storlekar.

Strumpstickor -> kortare och lättare dito.

Vanligtvis är strumpstickor 20 cm långa, och jag har  t o m några äldre som är ännu längre.
På senare tid har det börjat komma kortare stickor från flera tillverkare, 15 cm är inte så svåra att hitta i tunnare storlekar, och det finns t o m 11 cm vantstickor att köpa.
Håll ner vikten så mycket som går. Även metallstickor (som jag faktiskt föredrar) väger mindre nu än förr, men det finns en uppsjö av olika trä- och kompositmaterial att välja på. Bambu är nog det lättviktigaste jag hittat, de är relativt billiga och mer slitstarka än man tror. Jag har inte brutit av någon än.
Bambustickorna har en annan fördel i att de sviktar lite i handen och motverkar att du håller i dem för hårt. Lite som en bettskena fast för händerna. :) De kommer oundvikligen att bli böjda med tiden (vare sig du använder dem eller ej) men det är en estetisk mer än praktisk nackdel.
En annan fördel med bambustickorna är att de inte så lätt glider ur stickningen.

Små rörelser och nära kroppen – anledningen till varför stickorna behöver vara kortare.

Det här är ett bra trick för alla som vill öka hastigheten på stickningen, skadad nacke eller ej.
Se Miriam Tegels, världsmästarinnan i Speed Knitting 2008, sticka:

Nu ser hon ju inte ut att vara så avslappnad i axlar och nacke på den här filmen, men ni ser hur få och hur små rörelser hon gör?
Jag stickar ganska likt henne med händerna, men också väldigt långsamt! :D

Det jag tänker på är att alltid ha armbågarna tätt mot sidorna av kroppen, och att ha stöd för rygg och huvud. Ofta stickar jag  lätt bakåtludad i  min mjuka reclinerfåtölj med både en liten kudde och en elektrisk värmedyna i nacken. Eventuellt kuddar under armbågarna eller i knät.

Recliner lånad av dsprankle på Flickr enligt licens med Creative Commons. Den liknar min till formen, jag bara önskar att min också var i röd sammet och att nån bar ut den på gräsmmattan åt mig på sommaren. :)

Bumerangkuddar är bra till mer än att amma tvillingar på, men jag håller mig nu för tiden till ett stort sortiment av soffkuddar. Det kamofluerar mitt handikapp bättre, i synnerhet inför mig själv ;)
På detta vis minimerar jag muskelanspänningen i mina problemområden. Det är i stort sett bara händerna som jobbar. Det är samma ergonomiska principer som jag fått mina kontorsarbetsplatser anpassade av arbetsterapeuter. Att sticka är för mig ganska lika att knappa på ett tangentbord, och det kan jag ju!
Lyckligtvis har jag god syn på längre håll, så det är inga problem att se vad jag gör. Vill man ha stickningen närmre ögonen skulle jag föreslå ett försök med förstoringsglas som man kan hänga på bröstet. Hittade ett fint bildexempel här, men jag har även sett produkten med ett mindre och rundare glas billigare i garnaffärer och med inbyggd LED-belysning dyrare i teknikbutiker.

Viktfördelning

Stickar jag på någonting tyngre (en socka i raggsocksgarn är tung för mig när jag nått halvvägs) låter jag tyngden vila i knät. Ev. bygger jag upp med kuddar i knät eller på sidorna om benen om jag stickar t ex en stor sjal med flexstickor.
Det är den stora fördelen med flexstickor, oavsett om man stickar en liten sjal eller en stor filt så håller man inte upp mer tyngd än just de maskor som ligger på de hårda ändarna, stickorna, och de kan vara precis så korta att de bara räcker genom handen för ett stabilt grepp.
Långa rundstickor kan fungera lika bra, men ofta känner jag ändå att mina rörelser hindras och tvingas in i en liten annan bana om jag inte brottas tillbaka, och när stickningen blivit stor nog tynger den ner en större längd av stickan än den kan göra med flexi. Rundstickor är dock betydligt smidigare att ha i väskan!

Att välja sina strider

Kanske måste man välja en annan typ av projekt än man är van vid sen förr. Vilken tjocklek på stickor är lättast och skönast att hålla i?
Jag ägnade ett helt år åt stickningar på 4-2,5 mm innan jag kunde öka alls åt något håll.
Just nu tycker jag att 2,5-3,5 är skönast, och 2 mm  är den strid jag tänkt vinna härnäst. Jag har visserligen stickat både Seed Stitch Socks och Silky Gray Socks på 2 mm ganska nyligen, men egentligen kostade båda de projekten lite för mycket det fortfarande för mycket.
1,5 mm är inte att tänka på, och inte heller 20 mm. Stickor med 20 mm  diameter ser mest ut som något man ska jaga vampyrer med i parken om nätterna, att sticka med dem kräver att man jobbar hårt med hela överkroppen för att forma varje maska.

Tvåändstickning är en dröm som ligger i djup dvala. Kontinental teknik är det som gäller för mig enligt principen om minimala rörelser med armarna.
Garn, liksom stickor, väljer jag efter vilket skick kroppen befinner sig i, mer än vilken kreativ dröm jag skulle ha ”om inte…”. Det är lättare att hålla i arbetet löst och avslappnat när man stickar sträva ullgarner än i halkiga syntetgarner t ex.
Med tiden har jag lärt mig att att ha ett stort spectra av kreativa visioner på alla nivåer av min fysiska förmåga, och det känns inte längre som ett nedköp att inte alltid göra det  som ligger i den övre extrempunkten på skalan.

Andra tips

Jag tycker att det är kul att ha två projekt igång samtigt, så att jag kan växla mellan olika tjocklekar på garn och stickor.
Vill jag prompt sticka tunt sockgarn på 2,5 mm och inget annt, då växlar jag mellan metall- och bambustickor.
Jag tycker nämligen att den sammanlagda tid jag orkar sticka ökar om jag byter grepp emellanåt, på det sätt som antingen den lite böjliga bambun eller mycket tjockare stickor tvingar mig till.

Givetvis ska man ta många små pauser också, men det behöver jag väl inte skriva ut?
Äggklockan, alla arbetsterapeuters favoritredskap, räknar jag till tortyrinstrument. Jag kör hellre intervallstickning till TV eller webbradio eller webbföreläsningar. I reklam- och musikavbrott  blir det pausgymnastik (eller tebryggning). Det finns också smarta datorprogram som gör tvångspauser i all datorverksamhet enligt förinställningar. Kan inte påstå att jag älskar dem heller, men jag erkänner nyttan.

Det här är ju löjligt!

Det kan tyckas, men om vi försöker räkna lite på det?  Vi kan ta mina Seed Stitch Socks som exempel. På dem stickade jag 54 varv/10 cm , de är 37cm från skaft till tå om man undantar hälen, och det var  72m på ett varv.
Det blir ca 200 varv och 800 stickbyten per strumpa, och ungefär 144 000 maskor ( den sista siffran tar inte hänsyn till minskningarna för tån, men jag tänker att den borträknade hälen borde kompensera med för det med råge.)

Stickbyten med en så liten stickning som en normal vuxenstrumpa på 20cm strumpstickor är för mig ett moment där jag måste lyfta armarna och korsa om stickorna innan jag kan börja på nästa, och 200ggr är en märkbar kostnad. Korta stickor krockar inte med varandra på samma sätt och jag gör inte längre det där extra momentet sedan jag bytte till 15 cm -stickor.

Ett annat exempel, från världen utanför: När jag för länge sedan  jobbade extra på ett statsbibliotek i en annan stad gjordes en mätning av biblioteksassistenternas arbetsförhållanden. Det visade sig att de lyfte närmare 400 000 kg böcker varje dag, inte samtidigt förstås, men 1-5 böcker i taget hela dagen räknas snabbt ihop. Tänk också på hur man spontant lyfter och håller böcker, det var fingerleder och handleder som tog all tyngd och dessutom jobbade man med armarna långt från kroppen för att man trodde man arbetade fortare så. Allt det här förklarade mycket av de förslitningsskador den yrkesgruppen drabbades av, och många av åtgärnderna handlade om att träna in nya rörelsemönster.
Min poäng här  är att även om ett arbetsmoment inte känns särskilt svettigt eller extraordinärt  i stunden så räknas det förr eller senare ihop, och man måste prioritera i enlighet med sin egen budget… och inte med grannens.

Ett tredje exempel, en klassiker, är ju alla uppmaningar om att ta trapporna istället för hissen för att den motionen knappt märks i din vardag, men ändå drar ihop stora hälsoeffekter i längden. Små ändringar gör stor skillnad!

Jag kommer att fortsätta ändra och lägga till inehåll här allt eftersom. Säg gärna till om du hittar någon trasig länk eller otydlig formulering så att jag kan åtgärda det.

Den här sidan är fristående från den huvudsakliga bloggsidan så jag tror inte att man kan prenumerera på innehållet här, däremot kan man prenumerera på kommentarerna. Jag svarar på kommentarer så gott jag kan.

10 reaktioner på “Stickning trots nackskada

  1. Pingback: Hur man kan sticka trots en trasig nacke « Socktrollet

  2. Nej, det är inte löjligt alls. För vissa är det rent av nödvändigt. Vi tänker och stickar enormt lika, du och jag. Med den skillnaden att jag HATAR akrylstickorna med passion. Men KnitPro’s metallstickor har mässing i kärnan och är därför varma. Dom lite tjockare är dessutom ihåliga och därför lätta. Jag förvarar mina stramaljnålar inuti de utbytbara topparna, så att jag alltid har dom nära och slipper hoppa upp och leta efter dom. KnitPro är ofta rätt dyra i Sverige. Köper man dom på eBay från England är dom ofta mycket billigare där, inklusive portot. Och har man inte råd med ett set, köper man toppar allt efter som man behöver dom och har rätt snart ett set med storlekarna som passar en själv.

    Bra skrivet! Men en sak jag tänkte på, är belysningen. Vid dålig belysning anstränger man ögonen och axlarna åker gärna upp när man kisar. Och stickar man lace underlättar det om man har ljus bakgrund bakom stickningen. T.ex en ljus bordsduk på kaffebordet framför sig. Jag lägger bara ett vitt A4 papper på bordet, i rak linje med ögonen och arbetet. Så ser jag maskorna lättare genom arbetet, även om jag stickar kolsvart lace.

    http://www.flickr.com/photos/caprifool/4375255147/in/set-72157619824458313/

    • Det är mycket troligt att jag skulle tycka mycket bättre om deras metall- eller rosenträvarianter, det var ett helt och hållet eknomiskt beslut, och jag är bara glatt överraskad över hur bra akrylplasten fungerar. :)Den liknar som sagt inte andra plaststickor. Mitt passionerade hat är reserverat för de där kommunalgrå sakerna till jumperstickor som sviktar lite och har en lite segklibbig ytkänsla, och som svämmade över skolslöjden på 80-90-talen, och jag gillar hellre inte de moderna jättehårda pastellfärgade som t ex Garnstudio säljer och som emellanåt har varit de enda jag hittat i vissa storlekar i rundstickeväg.

      Ljus är en mycket bra poäng!
      Jag vägrar sticka i svart just därför, det äter upp allt ljus och jag ser inte vad jag gör, men annars klarar jag mig personligen bra i skumrask.
      Ditt tips om vit bakgrund ska jag testa redan idag, jag håller på med en än så länge hemlig present i mörkbrunt garn.
      Det kanske är motljus som är tricket med svart…

  3. Den stora faran tror jag alltid är att bara köra på. Att ignorera varningstecken istället för att se dem som en uppmaning till att förändra något. När man känner sig sitta fast, när man inte ser andra vägar ut, det är ofta då man bara dum-kör på i ullstrumporna.

    Så det här tycker jag är en bra text om att lära sig se möjligheterna.

  4. Pingback: Att blocka en sjal (or what would MacGyver do?) « Socktrollet

  5. Underbart att du hittat glädje i tillvaron! Ingenting är omöjligt ! Själv använder jag bambustickor ! Det fungerar bra för mig ! Lider av frusen axel.Kan bara sticka korta stunder men ack så roligt.Det är livs kvalite!!!!!! Mvh Rossi

  6. Hej Vad roligt att du klarar av och vill sticka trots din skada. Jag vill bara tipsa om Knit Pro Cubics som är fyrkantiga stickor, de avlastar otroligt mycket, måste provas, de finns även i interchangeable och strumpstickor bl.a.
    Mvh
    Jeannette Brodin

  7. Tackar, tackar, nu har jag tänkt till och fått ny syn på hur jag kan undvika ont i armar, axlar och rygg! Jättebra, tack igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggers like this: