Navelskåderi – om att gå klädd i garn

Morgonens skumning av nyheterna fick en mental överlevnadsinstinkt att slå till. Ögonen halkade raskt från de feta katastrofrubrikerna till lite mjukare ämnen längre ner på sidan.

Det här är kanske inte en ”nyhet”, men något som är ständigt närvarande, vare sig man vill eller ej, och intressant att med viss regelbundenhet uppdatera sina tankar och känslor kring: Hur och hur mycket tolkas/tolkar vi utifrån yttre stil, klädval, symboler och vad passar att kombinera med  t ex ålder och yrkesroll?

SVD beskriver några experiment som en copywriter, en lektor i media och kommunikationsvetenskap, och en konsthögskolestudent företagit sig i sina respektive vardagsliv samt de olika bemötanden det lett till. Riktigt spännande!

Oundvikligen kopplar jag det vidare till min växande garderob av hemstickade alster, och min (0?)vana att sticka på möten och på föreläsningar. Vad säger de om mig och skulle jag hålla med om det som sägs? I vilka situationer stärker de mig, och i vilka situationer sänker de mig? Kan det vara neutralt?

Just nu kamoufleras ju hemstickade mössor och vantar bra i dagens mainstream-mode. De som inte förstår stickning kan tro att de är köpta på t ex Indiska, och de som förstår är ju förmodligen ”av samma sort”. En hemlig klubb. Tyvärr har det varit så att de två gånger jag vågat mig fram till någon bärare av riktigt intressanta stickade alster så visar det sig vara presenter från någon annan. Ägarinnan kan inte sticka, förstår ingenting av arbetet bakom plagget, men ”hälsar gärna” att jag tyckte det var ”fint”.  Om den hemliga klubben finns så håller sig väl hemlig även för mig…

Dragspelsbaskern från 2007, Kulturtantpoäng?

Modet växlar förstås, även de senaste årens handarbetstrend bör vara tidsbegränsad, men jag har handarbetat sedan jag var 6 år gammal och kommer att fortsätta oavsett trender.
Frågan är vart jag kommer att sorteras in då? En vän till mig brukade beskriva studenterna i humanisthuset som ”du ser på mängden garn vart de hör hemma, var och en bär mer garn än universitetes övriga studenter tillsammans”, men även om jag bor ganska nära campus börjar jag bli lite för gammal för att kopplas ihop med dem.
Jag kanske redan nu bör börja odla en air av kulturtant? De har klart mer trovärdighet och pondus än Crazy Cat Lady, som känns som ett hotande alternativ…🙂

Kulturtant-ambitionen innebär att jag nog måste våga mig på att sticka tröjor snart, så jag blir så duktig att mina tröjor ser ut att vara köpta på Hemslöjden. Stora smycken är jag nämligen inte  så förtjust i, stora glasögon med designerbågar i starka färger gillar jag desto mer men det känns som en onödig utgift när jag har felfri syn… och en akademiska examen blir det nog ingen.

Jag sprider lite gratisreklam för Prada, och undrar om de möjligen finns i rött? ...eller turkost?

Kanske är det detta hemstickade mode som kommer att bli min generations tantsignum?
Istället för de rockliknande klänningarna alla äldre tanter bar när jag var barn. Min gammelmoster höll fast vid sina klänningsmönster från 40-talet så länge hon levde, ända in på 90-talet, vilket var en imponerande gärning. Då tyckte jag att tantigt var lite töntigt, men min beundran växer i efterhand. Särskilt som jag sent om sider börjar förstå visionen bakom dessa fyrkantiga och kortisonsvullna äldre damers klädsmak.

6 thoughts on “Navelskåderi – om att gå klädd i garn

  1. jag jobbar på det där med att bli kulturtant! stora mörka glasögon (som jag behöver!), med en och snart två akademiska examina, har alltid en bok i väskan och gärna en stickning med. dricker mycket te också, tror det är en bra start.

  2. Alltihop det här är intressant. De där femtiotalsklänningarna representerar en modeepok som var behagligt smickrande för kvinnokroppen, i jämförelse med en hel del både tidigare och senare moden. Lustigt, jag har just läst ut tredje samlingen av LM Montgomerys dagböcker, och på 1920-talet ojar hon sig över det samtida modet och drömmer sig tillbaks till de långa kjolarna och puffärmarna som bars när hon var ung. Och som jag också tycker var stiliga, fast möjligen inte vidare praktiska. (Nu tror du att jag är en klänningstyp. Är jag inte.)

    Men särskilt intresserad blir jag av det där med att sticka på möten och föreläsningar. Berätta mer!

    Jag är naturvetare och forskare i karriären. Undrar om jag en dag blir så modig att jag vågar sticka i ett yrkesmässigt sammanhang. Utom telefonmöten då, förstås!

    • Åh, jag tycker också att 50-talet var otroligt snyggt men det krävdes nog ordentliga korsetter under… jag skulle hellre gå längre tillbaka i tiden och ta tillbaka empirklänningarna till vardags.🙂
      I väntan på att retromodet tar ett så långt kliv är jag en trikåklänningmänniska.

      Det finns vetenskapliga belägg för nyttan med att sticka på möten, om det hjälper dig?😉

    • Språk består ju av många olika delar som man kan se ganska tydligt vart i hjärnan de sitter. Finmotorik är en viktig sådan del för att språket ska kunna ta sig ut ur huvudet (teckenspråk, tal, skrift…)
      Det var därför det tjatades i grundskolan om vikten av att skriva de engelska glosorna om och om igen för att plugga in dem, för att händernas motorik ligger så nära integrerad med språkets övriga delar. Det är därför många antecknar på föreläsningar utan att för den skull ha nytta av anteckningarna i efterhand. Man ser till att använda fler delar av hjärnan samtidigt för att bli mer effektiv.

      Själv har jag upptäckt att jag lyssnar och minns bättre om jag stickar än om jag antecknar. Dels för att anteckningarna gör att jag ligger några sekunder efter det jag hör, och jag lägger även onödig energi på att rätta språket, men också för att jag använder båda händerna till stickning.
      Jag associerar snabbar och bredare, kommer på bättre frågeställningar, och minns som sagt mycket mer från möten och föreläsningar jag stickat på än de jag inte stickat på.
      Dessutom spelar jag tusan så mycket bättre i strategispel om jag stickar medan jag väntar på och studerar övriga spelares drag.😀

  3. Det var en väldigt intressant artikel du länkade till! Jag reflekterar inte så mycket över mina kläder och hur de påverkar det bemötande jag får. Inte i vardagen i alla fall. Man kanske borde se över sitt personliga varumärke..

    Och apropå kulturtant; när jag var femton bestämde jag mig för att jag skulle bli kulturtant när jag blev stor. Det vill jag fortfarande, men jag har en bit kvar innan det blir aktuellt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: