Jag tycker ju om att sticka, och jag tycker ju om att ge bort saker, och jag blir glad när jag lyckas skapa något som passar, uppskattas och används av andra än mig själv… men beställningsjobb, det ger mig alltid en svag obehagskänsla.
Tidigare erfarenheter handlar om förvåning och sura miner kring betalning för materialkostnader. Jag vet inte hur förväntningarna ser ut på ”hemmagjort”, att allt kostar som ett kilo vetemjöl och en påse jäst på ica, eller att man kan plocka garn gratis i skogen om höstarna?
Ibland har jag också fått en känsla av att beställarna tycker att de gör mig en tjänst, som att jag behöver något att sticka för att inte ha tråkigt eller så, vilket också är skumt.
Jag har helt seriöst aldrig tråkigt (annat än när jag har haft huvudvärk i flera veckor och inte har någon ork kvar till någonting alls) och aldrig brist på kreativa idéer jag vill prova på. Tvärtom har jag en stressande lång önskelista i huvudet att beta av. Det jag har ont om är tid/ork i första hand, och pengar i andra hand.
Nu har jag blivit tillfrågad om att sticka flera par fingervantar, vars enda kriterium är att de ska ha fingrar. Ingen särskild önskan om material, storlek, form, färg, motiv, längd på skaft eller annat som gör dem svåra att hitta i butik och därför måste specialtillverkas…
Personen som önskar sig fingervantar är någon jag tycker om och gärna skulle ge av min tid till, och inledningsvis trodde jag att projektet handlade om att hitta en lösning på något funktionsmässigt bättre än färdigköpt. Nu vet jag inte längre, men jag ska nog backa ur mitt halva löfte.
Det vore lättare om jag förstog förväntingarna på mig som ”jo, du som stickar…”, då skulle jag kunna hantera sånt här.
Tills vidare stickar jag bara överraskningspresenter, eller till andra utövare av hantverk. Livet är enklare så. 🙂
Socktrollet 
Jag känner så väl igen dina funderingar, nu har jag inte direkt stickat på beställning men sydde för många år sedan åt en kemtvätt. Folk ringde mig och kom förbi med sina kläder, det var allt från brända hål i dukar, uppläggning av kjolar, klänningar, byxor, vändsydda skjortkragar och manschetter, insytt, utlagt, nya knapphål, hankar till handdukar och gud vet allt jag har sytt och ändrat, men när det kom till betalning så var det en del som faktiskt betedde sig väldigt dåligt. Nästan som om min tid inte var värd ett dugg utan att klippa av och sy upp 5 meter veckad Dior Kjol var ett hastverk, jag som fick frossa innan jag vågade sätta saxen i tyget. Allt för ofta kände jag att mitt jobb inte var värt ett dugg fast jag blev rätt känd för att vara duktig och lagade hål så att de inte ens syntes.
Kvinnoarbete … varför är det aldrig värt något? Om en man satt här och stickade och sydde till andra så skulle han garanterat ta mer betalt och få det utan ett knyst … för j*vligt helt enkelt.
Numera stickar jag vantar med mycket mönster, har några som ligger som jag har funderat över att sälja på min blogg. Men sen är det det där med att ta betalt … duger vantarna? Jag kikar vad andra begär för sina vantar … på de vägen är det. Alla som jag har presentat med vantar tycker att de är helt fantastiska men är de det även om jag vill ha betalt?
Kram på dig lilla trollet
Jo,att hantverk värderas väldigt olika har du rätt i. För några år sedan jobbade jag i en second-hand-butik och även klumpigt snickrade pinnstolar slogs kunderna om, för det var ju så fiiint med hemgjort och äkta hantverk, medan.
hemvävda dukar, designade av kvinnor som idag skulle ha läst till ingengörer eller arkitekter, köptes bara av nutida textilhantverkare.
Jag tror att för att kunna värdera något måste man förstå det, och i min egen grundskola var trä- och metallslöjdsundervisningen skyhögt bättre än syslöjden.
Att jag syr och stickar frivilligt som vuxen är snarat trots syslöjden än p g a den, och det jag kan har jag lärt mig hemifrån eller från böcker och via internet.
Jättebra inlägg! Jag förstår precis hur du tänker, men har själv aldrig kunnat formulera tankarna så bra som du nu gjort. Det är besvärligt att sticka åt andra på beställning. Allt vore mycket enklare om jag drev mig själv som en affärsverksamhet och andra visste om det. Nu stickar ju de flesta, inklusive jag själv, för det är roligt, avkopplande och en livsstil. Att lära sig nya tekniker och pröva nya garner är en stor del av det. Att möta en utmaning i att pröva på nytt är charmen, men att sticka släta vantar är inte kul!
Alltså, om det gäller att skapa något som inte går att köpa så hjälper jag gärna till… och om förståelsen finns för arbete och material, och förväntningarna på produkten är realistiska… och det, precis som du skriver, är något nytt och utmanande för mig.
Annars skulle jag gärna lära ut stickning och guida genom ett mönster som kanske inte annars skulle räknas till nybörjarprojekt. Det vore roligt!
Jag kan ju mer än jag ids ägna mig åt i min nuvarande livssituation. 😀
Oj det där blir nog jätte fint när det blir klart.
Tack, men vilket? 😉
Jätteintressanta synpunkter och så exakt på pricken! Jag har också stickat massor på beställning, men känner att nu får det vara NOG! För precis som du så sätts det gärna upp en förvånad nuna när sakerna levereras: Va, blev det så DYRT! Var det dyrt garn då eller…?
I vinter har jag klart deklarerat vad grejerna kostar innan jag tagit en beställning. Men sen sitter man ju där ändå och ska ”måste-sticka”, helst i grått och svart också (usch!) vilket är det mest dödande för kreativiteten som tänkas kan.
Så nu stickar jag hejdlöst utan begränsning och beställningskrav och den som vill köpa av det färdiga som finns, med prislappar och ej prutbart, får komma hem till mig och prova och välja ut vad den vill ha i det befintliga lagret.
Så jobbar en riktig konstnär! och det är vi ju!
Tack för din kommentar hos mig också. Alltid så trevligt med nya bekantskaper.
Det låter som den enda vägen att gå, att samla alla alster i en fyndkorg ur vilken man kan önska presenter eller köpa sig det som passar. Inledningsvis kanske jag, för min egen skull, ska föra lite bok över materialkostnad och ungefärlig arbetstid per projekt… och sluta dåligt-samvete-kompensera för att jag stickar långsamt.
Sticka i svart gör jag inte, inte till mig själv heller, det är så dödens tråkigt. Caprifool gav mig ett bra tips om att lägga ett vitt papper eller tyg i knät för att se bättre att sticka i mörkt garn, och det fungerar men svart är ändå för trist – trots att jag gärna köper svarta kläder färdiga. 🙂
Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg, folk säger att de uppskattar handstickat och annat handarbete, men när det kommer till betalning så märks det verkligen inte. Man stickar inte ett par sockar på en timme, och garnet är inte gratis, därav kan inte priset vara vi säger 50 kr. Vem skulle vilja betala för att arbeta? Ha en bra dag och tack för alla bilder på dina fina alster!
Bra inlägg här, jag syr och det är detsamma med det. Betalning ifrågasätts och hur lång tid och vad materialet kostade. Jag har bestämt mig för att producera och sätta priser, (mina priser). jag är inte billig utan har också gjort mig ett produktnamn.
Beställningsjobb är så underskattat i hantverk, när det kommer till betalning. Så nu får det bli dem som uppskattar hantverket och gillar mina alster. Jag tycker man lätt kan föra diskussionen jämförbart med målade tavlor, ifrågasätts inte på samma sätt.
Miss